Ärligt talat är ensamhetsträning det jobbigaste och svåraste med heela hundägandet tycker jag. 
Jag försöker göra efter konstens alla regler: Inte göra det till någon speciell grej, aldrig gå in när jag hör honom skälla/gnälla, alltid träna när han är trött, kanske har något att tugga på osv. 
Jag spelar in på telefonen och sen har jag gått med soporna, hämtat posten eller gått en supersnabb kiss-sväng med Loke. Ändå har jag inte sett något framsteg, jag har nog varit lite rädd för att träna. 

Det bästa är när han klarar sig två minuter utan att gnälla jättemycket, så helt hopplöst är det inte. 

MEN- idag!!! 
Jag hade varit ute med Caruso och skulle gå ut med Loke. Jag gav Caruso middagen i en liten kartong så att han skulle få kämpa lite och sen snabbade jag mig ut med Loke på en liten kissrunda. 
När jag kom in kanske tre minuter senare hade han inte ens gått till hallen och satt sig utan var fortfarande i köket trots att han redan fått upp kartongen med middagen. Yes, score! Kanske det inte är helt kört :) 

Gårdshundar är allmänt kända för att de inte gillar att vara ensamma längre än nödvändigt och ärligt talat- JUST NU behöver jag ju inte stressa med ensamhetsträningen. Men det är ju så skönt om han kan vara ensam ifall det skulle krisa sig och dessutom känns det som att det bara blir värre om man skjuter upp på det. 
Ska försöka bli bättre på att träna, och även att bara gå ner i hallen. Tror det är det som är värst för honom. 

Någon som har några tips?? :)